LivsJournaler-
Emily Slotte

- Jag tycker om att gå i min egen värld när jag är hemma. Jag vill inte ha folk inpå knuten, säger Emily och blickar mot grannarnas nybyggda hus när vi hälsar på henne på gården en bit utanför Norrtälje. När vi flyttade hit hade vi tallskog som vackra tavlor runt vår tomt, berättar Emily. 

Det är en vacker septemberdag och trädgården dignar av Emilys odlingar.  

- Odlingsbäddarna i trädgården började som ett sätt för mig att återhämta mig från min utbrändhet som jag varit sjukskriven för i nästan ett år. Det började som en sak som jag gjorde bara för mig själv men hela tiden tänkte jag “Gör jag verkligen det här bara för mig själv? Nä, jag kommer vilja så fina blommor att kunna visa upp”. Nu vill jag knappt gå ut i trädgården för att jag får ångest för att allt i trädgården dör. 

Hur ser du på ditt ansvar som influencer?
- Jag tycker att jag har ett ansvar som att vara öppen med att livet inte alltid är lätt. Jag tampas också med ångest. Jag har också dålig självkänsla. Och det försöker jag lyfta i min texter. Jag kan sakna det hos oss många influencers, att det saknas djup, då inspireras jag inte.

Emily är en veteran i influencervärlden och har bloggat i 15 år.

Du jobbar som fotograf, bloggare och influencer. Sysselsättningar som många drömmer om. Vilka händelser i ditt liv har lett till där du är idag?
- Jag gick media med fotoinriktning på gymnasiet. Men det var något annat då, man jobbade i mörkrum. Under gymnasiet blev jag gravid med Engla. Hennes första 6 månader låg vi inne på sjukhus. Något gjorde att hon inte ville äta så hon sondmatades ända fram till förskolan. På grund av detta fick jag ut lite försäkringspengar och köpte en kamera för att föreviga Englas uppväxt och det var nog där allt började. Jag började blogga när Engla var liten, på blogg.se. Jag har alltid älskat att skriva. 

- I början var bloggen med fokus på Engla. Det var 14-15 år sen. När jag var gravid med Blake blev jag kontaktad av The Way We Play. Engla var barnmodell när hon var liten och då lärde jag känna en av grundarna till det som sedan blev TWWP. När jag var gravid med Vinnie ville Mama att jag skulle blogga hos dem och så blev det. Bloggen har minskat i läsarantal efter instagrams intåg. Men jag kan förstå det. Vem fan bryr sig om vad jag gjorde igår liksom? 

Du är öppen med att du kämpat med utbrändhet.
- Inget är hemligt med mig. Jag är som en öppen bok. Jag delar gärna med mig av alla delar av livet. Nu gör jag en ADHD-utredning. Det är liksom aldrig tyst i mitt huvud och jag kan vara oerhört intensiv i mina känslor. ADHD eller ej, men det vore såklart skönt att få en förklaring till vissa saker i livet.

Du blev mamma tidigt. Hur har det påverkat dina livsval?
- Jag var lite strulig som ung. Jag var med i en frireligiös kyrka ett tag och där träffade jag Englas pappa. Jag var så sökande. Jag kunde inte landa i någonting. Det var nog nästan bra för mig att jag blev gravid. Jag tvingades fokusera på någon annan. Mina föräldrar hjälpte mig oerhört mycket. Engla hade aldrig blivit så bra om inte mamma och pappa hade funnits där. Det var ett stort ansvar att bli mamma så ung. 

Hur var du själv som barn och vad drömde du om?
- Jag var väldigt känslig och intensiv som barn. Jag var extremt hypokondrisk redan som 4-åring. Som barn gillade jag enkla saker. Jag dagdrömde mycket, men hade inga stora drömmar. Jag gillade att göra saker rena. I tonåren ville jag bli journalist. Det var skrivandet som lockade. Men sen har andra sätt att kommunicera kommit in som att skapa bilder genom foto. 

Det känns som att du ändå har använt dina egenskaper för att ta dig dit du är idag. Men vilka drömmar har du för de närmsta 5, 10 åren?
- Jag vill ha ett till barn. Jag älskar att vara gravid. Och jag känner så starkt att det finns en människa som jag ännu inte har träffat. - Det vore härligt att om fem år jobba med något annat än att bara visa upp mig själv och mitt liv. Jag har aldrig tänkt så mycket på framtiden. Varje sommar tänker jag att jag kanske inte kommer uppleva nästa sommar. Så hypokondrin finns kvar. Jag lever mycket här och nu, men ändå dålig på att leva i nuet. Låter det knäppt?

Finns det saker i livet som du känner att du missat?
- Det jag har missat är att vara själv. Jag har inte haft tid att lära mig själv på riktigt. Jag träffade min man när Engla var ett år. Jag har alltid haft ansvar för någon annan. Det kan inte vara slumpen att jag fick Engla.

Många kvinnor inspireras av dig. Men vilka är dina förebilder?
- Jag är en sån tråkig människa. Jag har inga roliga, kända förebilder. Men på rak arm skulle jag säga min syster. Hon är så stark. Jag ser upp till människor som lever livet på ett helt annat sätt än vad jag gör. Jag ser upp till människor som vågar göra sin grej. Som inte bryr sig om vad andra tycker. Jag inspireras inte alls av instagram längre. Det målar upp en fasad som jag kan kräkas på ibland. Men jag försöker distansera mig.

Till sist, vad tror du om framtiden?
- Vi kommer inte bo här för alltid. Vi vill bo nära vatten. Men måste såklart tänka på barnen.
- Sen har jag har en företagsidé. Men det håller jag hemligt ett tag till. Jag är så impulsiv. Jag vet typ vad jag ska göra nästa vecka, men inte mer än så.